Det gör mig rörd
En sak som gör mig väldigt rörd är när folk bryr sig om sina djur. Antagligen för att jag är djurmänniska och uppcäxt med djur överallt omkring mig.. Många behandlar djur illa, och vi andra tänker inte på hur försvarslöst ett djur kan vara. Ett djur kan inte tala om hur dom mår, hur dom känner eller vad dom vill (jo, men inte som vi människor).
När vi va i Aachen och titta på de stora hästtävlingarna (en av världens mest prestigfyllda tävlingar) så var jag en av många som fick torka tårarna under en av pauserna.
Det var söndag, den stora klassen "Der Große Preis von Aachen" var igång och som en av de sista ryttarna i första omgången skulle Meredith Michaels-Beerbaum rida på sin fina kämpe Shutterfly, men hon kom aldrig in... (Denna hästen har vunnit i princip allt som går att vinna)
Det händer att folk stryker sig även i dessa stora klasserna men det är ovanligt, men man tänkte att den kanske känts lite matt eller något. Klassen fortsatte och det blev paus efter att alla ryttare ridet. Då Började det spelas "Time to say goodbye" och in kom Meredith på Shytterfly och red ett varv, de intervjuade henne och hon berättade, med gråten i halsen, att hon hade vaknat denna morgon och funderat på vad som var bäst för hennes allra finaste vän, hur hon skulle göra hans sista dag som tävlingshäst till hans bästa... Att han skulle få gå in och hoppa den stora klassen, få jobba hårt och kanske inte klara alla hinder eller om hon skulle låta han säga adjö på denna fina banan, med den fina publiken. Han hade gjort så mycket för henne de senaste åren och nu var det dags för henne att ge tillbaka....
Dert va så fint! Av de 45 000 personerna i publiken grät nog hälften (tjejerna....) haha, men de va så fint. Hon hade kunnat välja att låta han göra sin sista start, kanske riva ett hinder. Eller låta honom sluta som de va (vann en klass på onsdagen). Hon sa nej till chansen att vinna närmare 1 Miljon och tänkte istället på sin fina häst som gjort så mycket för henne genom åren, som hon flugit till höger och vänster över världen, och nu var det hennes tur att tänka på honom..
När vi va i Aachen och titta på de stora hästtävlingarna (en av världens mest prestigfyllda tävlingar) så var jag en av många som fick torka tårarna under en av pauserna.
Det var söndag, den stora klassen "Der Große Preis von Aachen" var igång och som en av de sista ryttarna i första omgången skulle Meredith Michaels-Beerbaum rida på sin fina kämpe Shutterfly, men hon kom aldrig in... (Denna hästen har vunnit i princip allt som går att vinna)
Det händer att folk stryker sig även i dessa stora klasserna men det är ovanligt, men man tänkte att den kanske känts lite matt eller något. Klassen fortsatte och det blev paus efter att alla ryttare ridet. Då Började det spelas "Time to say goodbye" och in kom Meredith på Shytterfly och red ett varv, de intervjuade henne och hon berättade, med gråten i halsen, att hon hade vaknat denna morgon och funderat på vad som var bäst för hennes allra finaste vän, hur hon skulle göra hans sista dag som tävlingshäst till hans bästa... Att han skulle få gå in och hoppa den stora klassen, få jobba hårt och kanske inte klara alla hinder eller om hon skulle låta han säga adjö på denna fina banan, med den fina publiken. Han hade gjort så mycket för henne de senaste åren och nu var det dags för henne att ge tillbaka....
Dert va så fint! Av de 45 000 personerna i publiken grät nog hälften (tjejerna....) haha, men de va så fint. Hon hade kunnat välja att låta han göra sin sista start, kanske riva ett hinder. Eller låta honom sluta som de va (vann en klass på onsdagen). Hon sa nej till chansen att vinna närmare 1 Miljon och tänkte istället på sin fina häst som gjort så mycket för henne genom åren, som hon flugit till höger och vänster över världen, och nu var det hennes tur att tänka på honom..
Bild lånad från Madeleine Marie
Kanske är ja lite blödig men ja tyckte de va väldigt fint gjort :)
Tyckt om inlägget:
Trackback
